lördag 21 april 2012

Paulina Neuding har så rätt

Syrien, världens kanske för tillfället största människorättsliga kris, är brutalare än Israel. Grattis Israel.
Förutom det, "vilken slutsats bör vi dra? Att en diktatur bör bedömas med en annan moralisk måttstock än en demokrati? Att ett brott är mindre orätt för att det begås av en regim utan skrupler?"
Jag häpnar. 
Varför engagerar sig Neuding någonsin när demokratier i Västeuropa bryter mot mänskliga rättigheter? Det finns ju alltid betydligt värre brott begångna i diktaturer mer värda hennes uppmärksamhet.


För mig som amerikan ger dock USA's enorma ekonomiska stöd i olika former till Israel - betydligt större än till något annat land - mig ett större ansvar för hur just den regimen beter sig. 
Ja, jag anser att vi har ett specifikt moraliskt ansvar att försöka påverka den vi har starka förbindelser med, och därmed stort inflytande över.

måndag 2 april 2012

Reepalu - jag ser mig själv i dig och det är så ledsamt

Läste nu i SvD att Löfven uttalat sig (specifikt har han tagit bladet från mun och utan hymlande slagit fast en gång för alla det som vissa av oss misstänkt ett tag nu, att Reepalus uttalanden var "inte bra") och träffat Judiska centralrådets ordförande.

Blir mer och mer ledsen av det här. Jag hatar att delta i hetsjakter på personer som gör sina jobb mycket bättre än jag hade gjort dem. Jag har försvarat Obama gud vet hur ofta för miljoner gånger värre saker. Jag är sällan intresserad av att kalla folk antisemiter, rasister, sexister osv mot deras nekande, att tjafsa om vad som finns i deras själar... Och jag brukar tro det bästa. Här tror jag Reepalu begått misstag därför att så många på högerkanten vill få honom att "erkänna" att han tagit emot "för många" muslimska flyktingar i Malmö, etc. Han har känt pressen och tryckt tillbaka och det blev alldeles för hårt. Jag tror mig förstå honom.

Vad jag inte kan förstå eller acceptera är framhärdandet i att skuldbelägga offren, och i att framställa Malmös judar som själviska och taskiga mot honom, och alla omskrivningarna om vad exakt han sa, och den totala oförmågan till en uppriktig ursäkt. För detta kan faktiskt försätta judarna i Malmö i en ännu värre situation. Det ger så åt helvete fel signaler. Och dessa non-apologies och detta "medlande" med judiska talespersoner från S är så problematiskt, för det är liksom inte bara de som tar illa upp och måste "blidkas" så de slutar bråka och får sossarna att se illa ut. För många av väljarna tror jag det också är relevant att fel är fel.
Men samtidigt fattar jag visst, för jag har gjort samma skit själv, så många gånger. När man blir anklagad för hemska saker och folk är arga och beredda att överge en försvarar man sig. Just när man som mest skulle behöva kunna känna själv var man gjorde fel blir man oförmögen till det. Ens själ blockerar kritisk insyn.
Jag vet att jag måste akta mig för att projicera. Men jag tror mig veta att för Reepalu är antisemitism monstruöst, att han känner sig anklagad för att vara ett monster. Så om han nu gått omkring med en skuldmedveten irritation mot denna lilla grupp vars utsatthet blir så väldigt politiskt besvärlig, och låtit det komma fram i ord om kanske aldrig i politisk handling, kommer han inte kunna bli medveten om det.
Särskilt inte så länge skadeglädjen från högern över en uppriktig ursäkt faktiskt skulle kunna skada partiet mer än detta politiska spel kommer göra.

Jag har använt ordet själ alldeles för många gånger i en text om politik.


Tillägg 1:
Helvete vad media eldar på det här. "Reepalu kontaktad av Israel" har ju onekligen en mer dramatisk klang än "Reepalu kontaktad av Israeliska ambassaden, som som alla vet på ambassaders vis knappast har något bättre för sig den här veckan". Det sorgliga är förstås att det underblåser vissas konspiratiska syn.

Tillägg 2:
Av någon anledning har DNs artikel betydligt mer rättframma citat från Löfven än SvD's rapportering om samma sak. Varför orkar jag knappt spekulera i, men det gör kanske skillnad. Reepalus är samma hjärtskärande bullshit - han hävdar att han inte sa vad han faktiskt sa, och är hemskt ledsen att judiska församlingen är så high maintenance att han tydligen måste springa på möten med dem stup i kvarten "så vi inte missförstår varandra", men vad gör man?

Tillägg 3:
Jag gick inte in på Israel-Palestina-konflikten därför att om jag ska prata om det i samband med antisemitism kräver det egentligen att jag har mer än en bråkdel av hjärnan ikopplad. Det gör mig ingenting numera att bli kallad antisemit av folk med åsikter långt ifrån mina egna på området - när jag vet att jag uttryckt vad jag verkligen står för väl. Däremot behöver inte världen fler onyanserade och klumpiga uttalanden om konflikten, vilket gör att jag håller käften oftare än jag gjorde en gång i tiden.
Men i all korthet så tycker jag personligen att Chomskys analys av situationen brukar vara briljant, som det mesta han säger.

(Och ja, så småningom planerar jag att hitta en annan kanal för dessa känslor än facebook uppdateringar och stream-of-consciousness bloggande, men whatever, det är terapi, inte som att nån läser dem förutom nån nitisk potentiell framtida arbetsgivare som köpt dem av data miners. Men det är flera år tills dess och man får anta att även de nöjer sig med att ögna igenom det mesta.)

fredag 30 mars 2012

Hen är enda korrekta pronomen för vissa (+ könsidentitet 101)

Bara en påminnelse.


Uppdatering: jag skrev detta för att jag inte hittade någonting om könsöverskridande personers behov av ordet hen i svenska debatten. Den var ett försök att förklara vissa saker, egentligen riktad till diverse oförstående och fientligt inställda personer jag pratat med.
Strax efter hittade jag detta utmärkta blogginlägg om det, från en person som själv är berörd. Dessutom en underbar skribent. Rekommenderar starkt att läsa hens text istället.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag såg filmen "XXY" med några vänner, och när vi diskuterade den efteråt blev det genast problem med att hänvisa till huvudpersonen, som ju är intersex och inte har valt en könsidentitet.
"Hen, då? Jag har aldrig stött på någon som sagt det förutom när det diskuteras, men..."
"Det är fjantigt!"
Fnyste genast någon, med märkbar irritation. Jag hade dittills helt missat att detta var en debatt i Sverige och stirrade frågande på min oflexibla bekantskap.
"Jag läste om ett par som kallar sitt barn för 'hen' - de säger inte till nån vilket kön det är!"

Sedan dess har den här debatten oroat mig. Här satt jag med folk som hade förståelse och sympati och respekt för en könsöverskridande person, men tvärvägrade att använda det pronomen dessa personer brukar föredra. 
För för dem skulle det innebära att förespråka en könsneutral värld, där det kanske skulle bli politiskt inkorrekt att ens nämna kön och alla skulle ljuga för barnen om det.
Hur blev det såhär?

Jag kommer gå in på det mer i en annan post. Låt mig börja med att förklara vad jag pratar om när jag pratar om betydelsen av "hen". Vad grejen är med folk som vill kallas det.

Jag är kvinna. (Ingen introspektion kring det följer här, jag lovar. Det är bara för att vara tydlig.)


Folk kallar mig "hon", jag tänker på mig själv som en hon, och det gör den här texten nödvändigtvis oinspirerande. Folk som verkligen är intresserade av könsöverskridande personers upplevelser ska förstås läsa deras egna bloggar och böcker.
Men det är ju inte alla som är. När jag jobbade på en text om striden om "hen" märkte jag att jag behövde sammanfatta de personer ordet handlar om. Förmodligen förtydliga vilka jag menar och vad deras grej är.
Det är så självklart för mig varför pronomen behövs att jag först verkligen inte förstod hur det kunde vara en debatt. Men det är ju bara för att jag råkat intressera mig för just könsöverskridande personer i åratal. (Och missade media-sammanhanget - jag bodde ju utomlands när det först började.)

Så. Jag modifierar min förståelse av kön och könsidentitet hela tiden.

Men såhär förstår jag saker och ting:


De allra, allra flesta människor man stöter på är män eller kvinnor. Man frågar dem om deras kön och utan större eftertanke eller ångest svarar de; man, eller kvinna.

Inte nödvändigtvis så att de alla föddes med en XX- eller XY-uppsättning kromosomer, med alla könshormonstyrande gener på de vanliga ställena, eller alla könshormoner i den vanliga balansen under fosterutvecklingen eller senare, eller könsorgan som särskilt liknar skisserna i anatomiböcker. Och även när de nu gjorde det är det ändå inte alltid hjärnan var med. (Hur förklarar man annars de identiska tvillingarna, där bara den ena är transsexuell?)
Och inte så att de alla är OK med allt vad deras könsidentitet för med sig.
Så ingenting är enkelt.
Men intersex eller inte, trans eller inte, med stereotypa eller flexibla könsroller - de flesta har en uppfattning om sig själva som kvinnor eller män.

Men så finns det då en liten minoritet personer vars könsidentitet är något annat. De brukar beskriva sin upplevelse av sig själva som antingen könsneutrala, utan kön, eller som något mellan man och kvinna, med drag av båda. Ibland har de fötts med fysiskt könsambivalenta drag, ofta inte.
Jag kallar dem alla könsöverskridande här. Det finns många bättre begrepp, men de är också mer specifika - jag vill sammanfatta alla som personligen behöver pronomen "hen".

Varför ska jag påtvingas politiskt korrekt trams om att det finns fler än två kön?

Nu har ju dock de flesta fått inse att det finns och alltid har funnits människor som inte passar i de två fack vi nöjt oss med i stora delar av Europa de senaste årtusendena. (Jag rekommenderar varmt PBS'  "Map of Gender-Diverse Cultures" för den som tror att könsöverskridande uppfanns i USA på 70-talet.)

Men här och var har jag sett mycket ilskna kommentarer över att "alla ska anpassa sig till en liten liten minoritet igen". Några tror till och med (med en paranoid tolkning av feminism) att agendan är att göra oss alla, eller åtminstone våra barn, till könsöverskridande personer.

Så i korthet: ja, könsöverskridande är en mycket liten minoritet, jag skulle gissa på ungefär lika många som är transsexuella.
Nej, att ha ett ord som korrekt beskriver en människa är inte en "anpassning". Språket ska beskriva verkligheten. Dessa personer är verkliga. Om du har träffat en inser du snart att "hon" eller "han" är otillräckliga för att beskriva dem.
Ja, att använda "hen" i andra sammanhang än om dem verkar vara främst ett feministiskt projekt.
Nej, det är inte något som kan eller är tänkt att ändra människors könsidentitet.

Vi vet inte vilka faktorer som påverkar att barn identifierar sig med ett av könen man eller kvinna eller inte gör det. Men varken språkbruk eller jämställdhet i samhället har någonsin observerats påverka detta. Läs gärna om nordamerikanska two-spirits, indiska hijra, gamla judiska texters androgynos, tumtum, ay'lonit och saris, samoiska fa'afafine, etc etc för exempel på hur andra kulturer och tider har sett variationer av kön.

Det är alltså inte den verklighet som existerar, utanpå och inuti människor, som vi behöver ändra på. Utan bemötandet av den. Vi måste erkänna all den variation som faktiskt finns, i vårt språk och i attityder.

Som det är idag visar vårt samhälle i alla fall tydligt att könsöverskridande är något som ska straffas, och utmäter hårdast straff till de som inte ens har en manlig eller kvinnlig könsidentitet.
På dagis, i skolan, på praktiken, på jobbet, i familjen, på tunnelbanan, i affären.
Och tyvärr framförallt där de behövt stöd som mest - på polisstationen. På sjukhuset.
Det har de berättat om på många ställen - här och här och här och här till exempel.

Det är om dessa personer "hen" används som pronomen idag, av personer som förstår och respekterar dem.

Någon annan gång lägger jag kanske upp något om de andra idéerna för ordet - de vissa feminister och genuspedagoger har lagt fram, till exempel. Tankarna bakom det och praktiken. Jag har skrivit en hel del om det, men andra har skrivit mer och bättre. Otroligt mycket missuppfattningar har å andra sidan också publicerats. Jag får se.


Men till stor del är det här två separata frågor. Som med vilken grupp som helst finns det könsöverskridande personer som har olika radikala idéer och vill förändra samhället på ett eller annat sätt, och andra som mest vill vara ifred. De politiskt aktiva kommer förstås höras mer.
Alla människor behöver dock bli sedda och respekterade. Den minimala samhällsförändring det innebär  att språkligt erkänna deras existens är ingenting att debattera om.